Ekologiska effekter
Levande varelser anpassar sig till miljön om den inte förändras så snabbt att den dödar dem. Det finns levande organismer i de heta källornas kokande vatten, liksom vid de höga tryck som råder i oceanernas djuphavsgravar och vid samma djup i berggrunden mer än 10 km under kontinenterna. Jakar och myskoxar fryser inte ihjäl. Det är de snabba förändringarna som kan skada eller döda. Dykaren får dykarsjuka vid för snabb uppstigning, snöstormen riskerar fjällvandrarens liv. De svåraste ekologiska följderna är de som orsakas av momentant inträffad stress över hela jordklotet.
Bara nedslag av fast material från rymden kan ge tillräckligt snabba miljöförändringar av så stor räckvidd att hela ekosystem hotas. En kilometerstor meteorit slår inte bara ut hundratusentals arter utan mycket stora mängder släkten och familjer. Risken är dock negligerbar med vårt normala tidsperspektiv.
De näst största ekologiska följderna står de allra största vulkanutbrotten för. Pinatuboutbrottet på Filippinerna 1991 sänkte jordens medeltemperatur 0,6° C under 15 månader, men ett superutbrott är 100 gånger kraftfullare vad gäller utslungad partikel- och gasmängd och sänker jordens medeltemperatur flera grader under ett helt årtionde. Effekterna av de fasta partiklarna märks över hela jorden, men det är gaserna som har de största ekologiska effekterna.
Den tredje viktigaste ekologiska faktorn sett ur vår egen arts perspektiv är pandemierna. De kan dock inte hota vår arts existens. Högvirulenta epidemiska sjukdomar kan spridas allt snabbare – i takt med människans egna geografiska förflyttningar. Pandemierna är riskablast för människan i tättbefolkade områden, särskilt storstäderna, och för några få andra djurarter som är epidemiska mellanvärdar. Pandemier kan därför aldrig få så svåra ekologiska effekter som stora meteoritnedslag och vulkanutbrott.
Klimatförändringar är relativt långsamma förlopp och därför generellt av mindre intresse, vilket inte hindrar att enorma ekonomiska resurser just nu investeras i försök att hålla jordens medeltemperatur till den nivå den hade för hundra år sedan, allt i tron att det är människans koldioxidutsläpp som orsakar ett alltmer behagligt klimat för dem som bor i den kalltempererade zonen med ökande jordbruks- och skogsproduktion som följd. Det viktigaste problemet i ett litet längre perspektiv är hur våra kulturer skall kunna bevaras när nästa glacialperiod börjar göra sig påmind.