Geografisk spridning
Vissa delar av jorden är oftare och starkare drabbade av naturomvälvningar än andra. Främst beror det på jordens geologiska uppbyggnad och därefter på klotets zonering efter klimat.
Jordskalv uppträder framför allt utmed långa och smala bälten där havsbottnarnas och kontinenternas plattor rör sig mot varandra och kolliderar. Den långa båge av öar som tillsammans utgör Japan och det långa stycke av Anderna som ligger innanför Chiles kust är sådana kollisionszoner och därför drabbas länderna mycket oftare av jordskalv än Finland, Brasilien och Canada.
De aktiva vulkanerna och meteoritnedslagen utgör de största hoten bland alla naturkatastrofer tillsammans med pandemierna. Medan meteoriterna faller överallt i hav och på land, upptar jordens aktiva landvulkaner bara 0,6% av jordens yta. De flesta landvulkaner ligger i långa bårder parallella med havskuster och med jordskalvszoner medan havsbottnarnas otaliga men oftast osynliga vulkaner reser sig från bottnarna långt ute till havs. Man talar om mittoceana vulkanryggar som bildas där havsbottnarna glider isär. Hawaii och en del andra vulkansvärmar långt ute i oceanerna följer ett annat mönster, de bildas rakt ovanför sådana heta fläckar i jordmanteln ur vilka magma kontinuerligt strömmar uppåt. Idag känner vi mycket precist dessa mönster. Kontinenternas inre har inte många vulkaner, nästan alla landvulkaner ligger mindre än 100 km från en kust.
Tromber eller tornados är naturligtvis också ojämnt fördelade. USA drabbas av omkring 800 stora sådana varje år, men Frankrike, Belgien eller Nederländerna däremot nästan aldrig och aldrig så svårt. Riktigt stora virvelstormsystem är koncentrerade till västra Stilla havet och östra Asien, där de kallas tyfoner, och till Atlanten och sydöstra USA och Västindien–Centralamerika där de kallas hurricanes. De sydostasiatiska kompaniernas segelfartyg fick under 1600–1800-talen känna på ett tredje sådant ofta orkandrabbat område i Indiska oceanen i ungefärlig höjd med Mauritius.
Jordens varma och kalla havsströmmar och polartrakternas kalluftsmassor ger upphov till åtskilliga klimat- och väderleksfenomen som kan inräknas bland naturomvälvningarna.
Översvämningar är spridda litet överallt på jordytan eftersom de har så många orsaker. Den viktigaste är när havet går in över land. Ingenstans på jorden får sådana inundationer större effekter än i Bangladesh. Landet ligger inte många meter över havsytan, det är tättbefolkat och är ett av världens fattigaste, varför man betalar i människoliv när de tropiska cyklonerna driver Bengaliska vikens vatten in över Bangladeshs flacka deltaland. Mest förödande blir dessa inundationer samtidigt som Ganges och Brahmaputra svämmar över sina breddar till följd av skyfall på Himalayas södra sluttningar. Flera platser i Bangladesh har tio gånger större årsnederbörd än den i Europa.
Kina är ett annat land som ofta drabbas av svåra översvämningar. Inundationerna orsakas där av tyfonerna från Stilla oceanen. Ännu svårare översvämningar genereras av flodöversvämningarna, vilka är värst när floderna söker sig nya lopp och utflöden till havet, något som skett flera gånger under historisk tid.