Tsunamivågor
Japans, Chiles och Hawaiis kuster har det gemensamt att de oftare än andra drabbas av tsunamier, ett slags vågor (nami) som sedan urminnes tid har löpt amok i Japans hamnar (tsu) och krossat båtar och fartyg i tiotusental. En 100 m hög tsunamivåg med några få eftervågor i följe dödade 1792 15 000 människor i och runt Shimabaraviken i södra Japan. Den gången var det ett bergsskred som genererade tsunamin, men det är vanligare att jordbävningar under havsbottnarna gör det, som en sommarkväll vid den vackra klippkusten i Sanriku då Mejitsunamin 1896 dödade mer än 26 000 personer och krossade 9 300 hus och 6 900 båtar vid östkusten på norra Honshu. Japan hade, först i världen, redan 1941 ett fungerande tsunamivarningssystem och idag finns i Japan sex centra som kan utfärda lokala tsunamivarningar för landet - snabbare än någon annan.
I Japan vet alla människor att en tsunamivåg ytterst sällan kommer ensam, den är en i en serie med mindre än tio. Japanerna vet också att nio av tio tsunamier röjer sig genom att först nå stranden med vågdalen före den första vågtoppen. När havet omotiverat lämnar stranden måste man omedelbart ta sig bort från stranden till högre mark, helst 50 m över havsytan. Japanerna vet också att den tredje vågen mycket väl kan vara den högsta och att det oftast tar 10–30 minuter mellan varje våg – och att en vågsvit tillsammans utgör tsunamin.
Chiles kust utsätts för tsunamier som genererats av havsskalv lokalt, men dessutom för tsunamier från andra sidan Stilla havet, bildade vid Alaska, Aleuterna, Kurilerna, Kamtjatka, Japan, Filippinerna, Indonesien och Hawaii. Chile har ett bra tsunamivarningssystem, en del i det samordnade system som finns för Stilla oceanen och som har sitt centrum utanför Honolulu. Liksom japanska barn lär sig alla chilenska barn vad en tsunami är och vad de bör göra om dom upptäcker tecknen. Alla världens barn borde få lära sig detta!
Hawaii drabbas också ofta av tsunamier utlösta av havsskalv och submarina jordskred vid öarna mitt i Stilla havet, men Hawaii ligger också i skottlinjen för de flesta tsunamier som genereras utmed ”eldringen”, de vulkanspäckade kuster som ringformigt omsluter Pacifiken. Hawaiska språket har t.o.m. två ord för tsunami, ett för den ingående vågen och ett annat för den fas där vattnet återvänder till havet efter att svämmat in över land. I staden Hilo, som drabbats av svåra tsunamier åtskilliga gånger (senast 1946, 1957 och 1960) finns världens enda tsunamimuseum. Alla hawaiiturister som vill lära sig något livsviktigt skall besöka detta viktiga och välskötta museum.
Tyvärr har man runt Indiska oceanen inte förstått betydelsen av att upprätta ett tsunamimuseum i t.ex. Thailand för att ta tillvara på och göra nytta av det väldiga kunskapsmaterial som bara kort tid finns tillgängligt efter Annandagstsunamin 2004 och som skulle kunna rädda så många människoliv vid nästa tsunami. Regeringar världen över borde inse att skolundervisning om naturens omvälvningar är livsviktigt för att skydda befolkningarna i en tid då allt fler reser mellan kontinenterna. Ansvaret för denna undervisning kan inte ligga på den enskilde eller på det ständigt ökande antal hjälporganisationer som i stigande utsträckning får träda in när katastoferna redan har inträffat.
Tsunamivarningssystemet i Stilla havet är snabbt och pålitligt – i synnerhet i Japan – och även sjöfarande och turister måste alltid ta på allvar de varningar som utfärdas. Om fartyg i hamn har tid att gå till djupt vatten bör de göra så, men följ alltid de råd som ges via radio. Den som vill veta tsunamiriskerna vid någon speciell kuststräcka i världen, kan få råd av oss. Vår databas TRITON har uppgifter om alla kända tsunamier och flera därtill. Vi har lång erfarenhet av utbilding för räddningspersonal.